Min hjärna ungefär.

Nu sitter jag här igen , ännu en meningslös dag i mitt liv och som jämt om kvällarna känns inget bra alls.
Jag blir ledds av att bara tänkta på allt, varför går det inte bara att stänga av?
sluta analysera, sluta imponera, sluta älska, sluta med allt som stör mig helt enkelt !

Som många andra nätter sitter jag nu här och undrar som jämt.
"Kan olycka få oss att må bättre" ?

Jag menar just nu är jag olycklig fast jag kasnke borde vara den mest lyckliga.
Jag menar det går bra i skolan, bra ekonomiskt, bra med flörtar, bra hemma osv..
ändå är det som gör mig mest olycklig det som jag vill ha helst utav allt!
Är det bara jag som känner så eller kan det vara så att man måste vara olycklig först för att man äns skall kunna bli lycklig eller är det helt enkelt olyckan i sig som gör oss lyckliga?
Men hur man än vrider på det då så borde jag vara jättelycklig eller har jag kanske inte vart tillräckligt olycklig?